 |
|
En silver kanna. En berättelse om skogen.
Den orörda skogen där garnlaven växer, som är förebild för kannans handtag. Foto Christian Habetzeder.
|
Sedan dess har
mycket hänt, framför allt har jag spenderat mycket tid tillsammans med silverkannan på bilden ovanför. Den är till skillnad från de föremål jag tillverkat
tidigare inte helt enkel att använda. Jag har tagit ut svängarna, den får inte
plats i diskhon, den måste hanteras med två händer, det tar lite längre tid att
hälla upp en kopp te ur den smala pipen än vad man är van vid.
Men jag
är fortfarande fullständigt ointresserad av den som ett prydnadsföremål, liksom av föremål
vars enda funktion är att markera status. Kannan är fortfarande ett bruksföremål. Samtidigt är den en poetisk
berättelse, ett äventyr, kanske ett konstverk?
Men berövad sin bruks funktion faller all det där, föremålet blir bara en
död sak. Så frågan är, om du hade den här kannan, skulle du använda den? Eller
skulle du låta den stå? Varför? När?
 |
We long, for journeys and the roadside
|
29 kommentarer:
Ida Trift Visst använder jag en del silver, men jag får erkänna att den kannan skulle nog bli stående på hyllan. För svårdiskad, jag dricker te varje dag och kör glaskannan i diskmaskinen. Silverbricka har jag att ställa den på, och silverskedar att röra i koppen med.
Åsa Enefalk Iaf så skrev jag att jag skulle titta på kannan till vardags, istället för att förvara den mellan diskstället och termosarna där min vardagstekanna har sin plats. Men på bröllopsdagar och jämna år skulle jag understryka högtidligheten med att bjuda te ur denna kanna
Mai Linnea Eriksson Jag skulle använda den om jag hade råd att köpa den. Så jag önskar ju att den som har råd med detta också förstår att faktiskt använda den inte bara visa upp den.
Kristina Stolare De helgmornar då jag inte jobbar, och heller inte har fritidsaktiviteter med barna på bestämda tider, med brasan tänd och långfrulle framdukad. Då skulle jag använda kannan!
Peter Eriksson Ja - men inte till te! Varm sake!
ok, nu kan jag kommentera anonymt, kan ni? /Petronella
Skickar en anonym kommentar (Ida)
För att jag skulle använda ett lite otympligt men extra vackert föremål så krävs det att det passar in i ett festligt tillfälle som redan existerar. Annars (gnothi seauton) kommer det inte att hända. Exempel på sådana tillfällen för min egen personliga del är:
glöggbjudning (gryta)
födelsedagskalas (fat på fot, tårtljushållare kopplade till fatet)
dopp i grytan (gryta, hålslev)
Ida
Det här är intressant! Det är alltså föremålets funktion som är viktigt för dig, inte i första hand material eller utförande?
Och som jag misstänk finna inte just kannan, silversmidets traditionella praktsymbol, med i din lista.
Vilka silverföremål kan du tänka dig i din vardag? Du nämner sked och bricka.. nått mer?
da Trift Jag har också en vacker liten bucklig mugg i silver som jag har penslar i. Den är lite trasig men har hittat en ny funktion där. Så funktion är viktigt, ja. Annars blir de bara stående i ett skåp. (Jag har även en praktservis i porslin med kanna.)
Jag är villig att lägga mer pengar (om jag ska vara så krass) på ett föremål som jag använder varje dag/vecka än på ett sällan-bruksföremål. Rena prydnadsföremål undantagna – deras funktion ÄR att pryda.
Därför har jag alltid gillat din målsättning att saker ska brukas.
Åsa Enefalk Spännande! Jag undrar om inte detta har med klassbakgrund att göra? I min bakgrund finns t ex idén att dopklänning och bröllopsklänning kan få kosta, liksom finaste kaffeservisen och silverbesticken får användas till fest. Men att nöta på silverbesticken till vardags sågs som oanständigt, lite som att bära bröllopsklänningen dagligen. Däremot visste ju mina förfäder att rika människor använde dyra saker dagligen. Men det var inget man avundades, som jag fattat det, utan tvärtom tyckte man det var lite vanvördigt/respektlöst mot pengars värde och tiden hantverkaren lagt ner. Jag associerar vilt till bronsåldern, när de allra finaste sakerna offrades oanvända till gudarna, medan man höll till godo med stenyxor till vardags... Om jag får gissa tror jag att motståndet mot att använda silvercorpus till vardags är större hos personer med bonde-/arbetarklassbakgrund, och mindre hos adliga personer.
Ida Trift Jag önskar det fanns en vacker melittatratt.
Fast användandet av "det vackraste" sprider sig tror jag.. är åtminstone mede4lkass i dag! Kanske är det ropet på "vackrare vardags vara" Som går igenom?
Jag är en lycklig ägare till två handsmidda silverkannor, den ena för te eller kaffe, den andra för lemonad eller te. Båda används en hel del, men inte till vardags, utan när vi har besök eller vill fira något särskilt. Man kan väl säga att vi använder det lite ceremoniellt, för att understryka det lite mer högtidliga. Jag tror nämligen att det ska finnas vissa stunder, oavsett vad anledningen är, när man ska upphöja vardagen till fest.
Men en gång hände något ovanligt hemma hos oss då en våra besökande grep tag i vattenkannan i silver och vattnade mina krukväxter i trädgården. Det gjorde oss både förbluffade och lyckliga. Vi tror dock att han trodde att det var rostfritt stål, så lite av magin försvann där.
Om jag hade din silverkanna, Petronella, skulle jag inte använda den till vardags, men däremot dina caffelatte skedar, eller ringen med den inbyggda tekulan, eller den vackra bladskålen för marmelad. Du har skapat så många andra föremål i lite mindre format, som är perfekta för att använda i vardagen.
Jag tycker att din kanna är väldigt skulptural till formen. Den är poetiskt vacker, lite bångstyrig, lite oroande, inte så fridfull som dina första kannor. Jag skulle titta på den flera gånger om dagen och tänka på att naturen är just sådan. Men att inte bruka den betyder inte att man inte använder det. Här skulle jag vilja vidga begreppet ”bruka”, att se på kannan dagligen och drömma bort sig, är ett sort brukande också.
Men när jag skulle använda den så tror jag att kannan blir som en del av en mer komplicerat koreografi. Jag föreställer mig hur jag håller i den och hur jag serverar ur den. Jag blir medveten om mitt handlande på samma sätt som de som bevittnar detta. Den som använder din kanna skulle antagligen bli mer medveten om sin egen kropp, på ett narcissistiskt sätt. Att hälla te i en kopp blir inte en prosaisk handling utan en ceremoni.
Cermoniellt. En tecermoni för sagoälskare. En hyllning till elementen
Jösses! så jävla fint ni skriver! Tack. Dorota, jag måste smälta din text lite,känna in det du skriver, har inte sett den förrän nu för min dator har varit krasslig.
Klara Eriksson Vill påminna här om de egenskaper som silver har men inte tex porslin. Dricker du kall dryck ur en silverkopp blir utsidan på koppen immig och den taktila upplevelsen är att du direkt känner temperaturen av vad koppen innehåller. Silver liksom guld leder värme och kyla väldigt direkt. Silver har även antibakteriella egenskaper. Något som jag själv vill undersöka mer.För mig är silvret transparent även om det inte är av glas. Det svarar på vad det bär. Salt gör det svart och etsat. Kokt äggvita svart också. Värme kyla direkt. Samtidigt sim det lyser upp och strålar fram sitt i innehåll och den form det bär.
Per Rudin Nu har du pressat mig ur hörnet Petronella
Föremål som används i hushållet, oavsett om det är massproducerade eller unika, bör kunna användas dagligen. Dom bör kunna vara hyggligt enkla att använda,
en viktig sak är oxå att det skall vara enkelt att diska. Det föremål som är inköpt får gärna vara vackert utfört...det finns ju alltid en avsändare och mottagare för vilket föremål som än används i hushållet.
Hur ser jag på den mkt vackra kanna som du,Petronella, har skapat?
Jag kanske inte skulle använda den varje dag. Tror främst att den skulle användas vid fest. Den väcker självklart uppseende och kommer att bli "one pice of talking"
Att använda silver i vardagen ser jag inget märkvärdigt i, även om det under min uppväxt inte fanns så mkt silver, men fick känna glädjen när det användes.
Åsa Enefalk Klara skriver något intressant. Materialen är viktiga. Att te gärna serveras ur tjock keramik i Norden, men tunt porslin i Kina, har kanske sin förklaring? Det kanske beror på hur fort man kan stå ut med att det kyls av? Om man tänker förvara drycker i behållare av silver, så bör det kanske vara drycker som ska vara rumstempererade? Vin? Är detta en förklaring till att kakfat, ljusstakar och skedar traditionellt är av silver på våra breddgrader, medan muggar och glas oftast inte är det?
Läste igenom. Och tänker. Fastnar för Åsa Enefalks kommentar om att använda silver till vardags som nästan oanständigt. Jag tror att ligger något i det, att det är så det upplevts. Kanske därför att skönhet är njutning och njutning något fult? Är det Lestadius jag snar där i bakgrunden? Men det finns ju en annan sort asketism också, en mer österlänsk, där det som gäller är att inte äga för mycket, att bara ha saker man använder. Det är nog där silvret passar in för min del. I en värd där vi har färre föremål, och kanske mer tid. Tid att bruka något som är lite krångligare att använda kanske? Men som ger en större upplevelse tillbaka? Och så det här med materialet silver som Klara Eriksson skriver om... Och med silver är det så att det mår bra av att användas, eller, faktiskt, att det mår dåligt av att inte användas. Silver som blir stående oxideras, kan till och med få frät skador. Men silver dom hela tiden brukas, berörs, diskas behöver aldrig putsas. Det åldras med ett enormt behag!
Åsa Enefalk Jag tänker att det är mer materialistiskt än laestadianskt. "Jag vill ha en vacker silverskål, om jag bucklar den har jag inte råd att låta någon buckla ut den, alltså använder jag den så lite som möjligt."
Men. Då blir det ju bara fel! För silver gillar dom sagt bruk.
Vad tänker du Alexandra Assenova Söderström, du är ju en stor älskare av både smycken och konst..vore roligt om du ville dela nån tanke om det här..
Alexandra Assenova Söderström Jag skulle inte tveka att använda silver i vardagen (det gäller både smycken och föremål) MEN min vardag är ganska stressig och prylarna jag använder behöver vara funktionella.
Din sagolika tekanna kräver speciella ("sagolika") tillfällen för att komma till sin rätta.
Ja, det gör den nog..men mest för att dagens diskhoar är så små! Kanske behöver den en ljummen tjärn med brunt vatten?
Jag vet inte om jag skulle använda den, för jag har inte provat att vare sig hälla ur eller fylla den. Har däremot börjat använda mina silverskålar mer och mer, och det ger så mycket större glädje. Inte bara till fest, utan även vanliga fredagsmiddagar med barnen. Morotsstavar i morotsblommeskålen är en favorit!
Om jag hade blomvaser i silver skulle jag använda dem ofta - om blommorna trivdes i dem!
För min del har jag varit väldigt hämmad av att jag inte vetat om silvret tål användning. Tills du berättade att det gjorde det. Så jag tror att det spelar jättestor roll att ni som smeder uppmuntrar till användning. Och jag märker att ju mer jag använder föremålen, desto mindre rädd blir jag för att jag skulle råka buckla till dem. Det är så värt glädjen att använda dem, även om det skulle bli en repa eller en buckla.
/Cecilia Chrapkowska
Roligt att du använde dem mer! Kanske kan fler göra det om vi fortsätter rata om silver och bruk? Kom i håg också.. silver går att laga! Buckla ut, lappa. I bland önskar jag mig föremål som får ett mycket längre livsspann. Tänker på järnåldersgrytor, lappade, lappade i det oändliga..så mycket liv där, så mycket närvaro!
Och.. vaser i silver är super! blommorna lever mycket längre, för det som dödar de flesta snittblommor är bakterier, och som Klara skriver, silver är bakteriedödade. det märks extra mycket när man har gerberor, det står hur länge som helt i en silver vas.. tills de går i frö oftast! Dessutom slipper man att blomvattnet luktar äckligt..
Jag tror absolut det! Fortsätt prata och visa. Och påminn om att silver kan lagas.
Genialt!
Skicka en kommentar